Muren som talar

Frälsningshistorien
Mitt ibland höghusen, alldeles invid torget ligger vår kyrka. Man kunde ju tolka dess läge så: i centrum kan man köpa mat, kläder och allt möjligt. Fullständig service...
Därför skall också själen få vad den tillkommer genom en kyrka i centrum.





Den tolkningen är riktig, men den räcker ändå inte till. Ty det är inte bara en sektor av den mänskliga tillvaron, som här har sitt eget rum. Kyrkan är platsen, där vi bön och lovsång vänder oss till Honom, som har Johannelund såväl som Universum i sin hand. Vad som försiggår innanför kyrkmuren kan inte rubriceras "själavårdsdetaljen" - det berör vårt liv i dess helhet och alla dess detaljer.

Vad säger oss kyrkmurarna - murarna, som är rundade, medan allt omkring dem har räta vinklar? Vi kan tänka på Kristi kyrka såsom den fasta borgen här i världen. Det är den ju, även om alla kyrkhus skulle ramla eller apteras till lokaler. Höjer och Ljunqvist, vår kyrkas arkitekter, tänkte på våra kupade händer, som beskärmar den som söker sig in. "Värnar stillheten" skrev en recensent. Vi behöver ju stillhet. Men därutöver någon som är förmer... Vi kan också se dessa murar som en öppen fadersfamn, om välkomnar. En av de första dagarna kyrkan var öppen, en vardag, kom en man för att bese den. Han berättade sedan: "Den var tom. Men det var märkvärdigt: jag kände mig så välkommen - ända fram".

Det är inget tvivel om vart allting pekar i vårt kyrkorum - hur det är centrerat. Vid ingången är dopfunten. Dopet är inträdet i Kristi kyrka. Vi passerar platsen för Guds engångshandling i början av livet, varje gång vi går fram på mittgången, som leder till det ljusa koret. Det är värt att tänka på. Därframme är platsen, varifrån vi skall få näring, styrka för den fortsatta vandringen. Allt är riktat ditåt. På samma gång har vi runt omkring oss nischerna med ljus, som ska hjälpa oss erfara den gemenskap vi tillhör. Den är ju inte instängd i tid och rum - när vi firar gudstjänst ska vi inte glömma "skyn av vittnen". Den finns med, precis som ljusen, som vi inte sitter och ser på, men hela tiden har omkring oss.

Därframme ger Sten Kauppis predikstolskläde på sitt vis uttryck åt vad det är fråga om: "Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss". Reliefen i korväggen påminner oss om instiftandet av den måltid, som sedan pågår genom tiderna och där Han är realiter, verkligt tillstädes. Kristi anlete är vänt mot korset, det enkla, skrovliga korset, som kontrasterar mot korväggens ljusflöde.

Det förekommer att besökare frågar efter materialet till korset. Svaret är, att Erik Höglund fick ett par plankor, som varit med i byggnadsställningen. Den symbolen talar, synes det mig, inte mindre tydligt till oss än om den varit gjord av "ädlare" virke. Det har hänt att en kyrka blivit "hörsal". Den fylles av publik i stället för av en församling. Skulle detta hårda öde drabba Johannelunds kyrka, så skulle förvisso det ord Jesus sade, när fariséerna ville förbjuda lärjungarnas lovsång, gå i uppfyllelse: "Om dessa tiga skola stenarna ropa". Runt väggarna i vårt kyrkorum löper en bård av bilder. Man ser den knappast, när man sitter i bänken. Men den låter sig finna i efterhand.

Låt oss gå på upptäcktsfärd en stund tillsammans käre läsare, och vi skall se hela frälsningshistorien illustrerad. Klicka här!

UPP


TILLBAKA TILL KYRKORUMMET